Roger Johansson är personen du sällan ser, men du märker när han har varit där. Under de år jag har jobbat tillsammans med Ramunderstaden har jag aldrig pratat med honom. Det har antagligen inte du heller – trots att han kanske har varit hemma hos dig.
När vi kliver in i den tomma lägenheten spelar Bandit Rock från en liten radio i köket. Hallen är fylld av färgburkar och överallt i lägenheten är papprullar utdragna för att skydda golvet. Roger Johansson kikar ut från ett av sovrummen han tapetserar, sträcker fram handen och hälsar.
Redan när jag ringde upp honom för att boka intervjun fick jag en varm känsla. Vi kunde ta intervjun när som helst. Självklart fick jag ta med en fotograf. Vi behövde inte boka in någon särskild tid utan jag kunde bara ringa när jag var i närheten så skulle vi fixa till det.
Samma känsla får jag nu när vi ses, och den fortsätter genom vårt samtal. Radiostationen som spelar rock, punk och metal är kanske det mest uppseendeväckande med honom. Just nu lyssnar han på lite vad som helst i väntan på OS i Sotji. ”7 februari”, säger han. ”Det är då OS-influensan börjar.” Men inte för hans del. Han kommer lyssna till radiosändningarna.
Vita arbetskläder och vita tapeter
Roger Johansson gick målarlinjen på gymnasiet och har sedan dess jobbat som målare, de senaste två åren hos Ramunderstaden. Han är uppvuxen i Hälla, hade tidigare en lägenhet i Söderköping men bor nu i ett hus. Han sköter sin egen arbetsplanering, har hela tiden något att göra och tycker att jobbet är kanon.
Jag ser mig omkring. Vita arbetskläder och vita tapeter. Det andra sovrummet, vardagsrummet och köket har också vita tapeter. Hallen är undantaget eftersom den har väv. Vitmålad väv. Det kanske inte går att välja någon annan färg.
”Förr kunde folk det. Då fanns det lilafärgade badrum, men det funkar inte.”
Självklart fungerar det inte, rent estetiskt, hinner jag tänka. ”För om det blev en skvätt färg kvar kunde jag inte använda den någonstans. Det räcker med sex kulörer. Det behöver inte vara mer. Det skulle bli katastrof om vi hade allt.”
Han mäter och klipper till en smal tapetvåd och jag funderar på om han medvetet undviker att hamna i konflikter genom att inte värdera människor och välja sida. Jag frågar hur det är att jobba ensam, och hur det känns att göra någonting som egentligen inte ska synas.
”Det är inte tapeterna de ska se, det är deras egna grejer som ska ta plats. När det är vitt kan de sätta upp vilka gardiner som helst som piffar till det. Jag ser det som att jag gör det rent och fräscht hos folk. Sedan är det upp till dem att fylla på med färg och innehåll.”
Han är så här vänlig, rak och öppen. Det är hans personlighet.
”I rätt många nyproduktioner har jag funderat på om hyresgästerna som skulle flytta in verkligen hade valt rätt tapet. Men när möblerna kom dit så blev det kanon. Sånt är svårt att se, även för mig som är målare. De hade väl sett något koncept och sedan kört på det.”
När jag lämnar lägenheten är det med ett leende. Jag är säker på att Roger Johansson skulle kunna bli vän med vem som helst. Om man hittar honom.
Intervjun är tagen från Ramunderstadens årsredovisning 2013.